Hur jag skriver spelvärldar numera

När jag började skriva rollspel (vilket borde vara 1993 någon gång om vi begränsar oss till utgivna saker och/eller mot ersättning) så gick det till ungefär så här: man skapade en skiss på innehållet i världen. Man skapade ett regelsystem. Man speltestade regelsystemet. När det funkade fyllde man på med den världsbeskrivning som man trodde att man behövde, mest baserat på vad andra rollspel hade och på skolans geografiböcker, upp tills att man hade åtminstone hälften så mycket värld som regler.

Resultatet blev i bästa fall coola världar fast beskrivna med en massa fluff som man inte hade så mycket användning av.

I Blå Himmel provar jag en något annorlunda angreppsvinkel. Jag har min skiss, och jag har mitt speltestade regelsystem. Så långt allt väl. Men vad jag gör nu är att jag skriver ett äventyr, som har arbetsnamnet Döden har långa fingrar. Målet är ett riktigt bra äventyr som ska kunna fungera som introduktion till spelet likaväl som ett självständigt spel.

Ibland upptäcker jag att jag behöver världsbeskrivning för äventyret, och ibland till och med nya regler. Då stannar jag upp och skriver den biten världsbeskrivning eller de regler. Ibland går jag tillbaka och reviderar saker som jag skrivit sedan tidigare.

Ett exempel är den saraviska milisen. Från början var det någon slags milis som syftade till att få in flickor i armén (och därmed in i Fehnmeyer-kåren som rollpersoner), så det fanns ett litet stycke om att pojkar och ogifta flickor över realskoleåldern kallades in i milisen.

Sen kom milisen in i äventyret, och jag insåg att jag milisen inte fungerade särskilt bra ihop med resten av Weldland och i synnerhet inte dess värnpliktssystem. Och de behövde ordentliga uppgifter – det räckte inte med att vara ett diffust hemvärn. För trots allt, om rollpersonerna ska interagera med den här milisen så måste den ha ett namn och ett ansvarsområde. Så milisen fick sig en genomkörare.

Resultatet blev saraviska Landsturm. Landsturm-rekryterna är som tidigare pojkar och ogifta flickor över realskoleåldern men under värnpliktsåldern. Landsturm-tjänst är i teorin obligatorisk, men det går att komma undan med exempelvis krigsviktig anställning, annan likvärdig tjänst på exempelvis sjukhus, eller för högre studier med rätt intyg.

Rekryterna tränas i vapenhantering och sjukvård och får fysisk träning. De får tjänstgöra vid luftvärnsposteringar och i räddnings- och släckningstjänst, de får leda evakueringar och försvara sin hembygd om kriget kommer dit, men för det mesta får de utgöra ersättningsarbetskraft för inkallade värnpliktiga, vanligen på bondgårdar vilka i förtraktorns dagar fortfarande är intensivt arbetskrävande.

På grund av äventyrets krav så fick Landsturm form och själ. Det blev något påtagligt, och gav mig också en riktlinje om vad jag saknade i övrigt. För Landsturm existerar inte i ett vacuum: det är en organisation i direkt kontakt med det lokala samhället. Det ska inte bara samarbeta med hembygdens samhälle, utan också med armén i övrigt och framförallt mönstringsverket som mönstrar värnpliktiga.

Och det innebär att även de får form, inte i form av statistik och namn på ”viktiga” personer som rollpersonerna aldrig kommer i kontakt med, utan i form av vettig påtaglig information om det samhälle som rollpersonerna ska samverka med.

Tack vare äventyret har jag redan ett antal ämnen som behöver en liknande genomgång. Exempelvis skulle jag kunna nämna motståndsrörelsen, livet i ockuperade Saravien, hur ett gods sköts och bemannas, och Röda Korset.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: