Tilltal och titlar

Det där med tilltal och titlar är lite knepigt för oss som är vana vid att säga ”du” eller i bästa fall ”ni” till någon. Men så lätt kommer man inte undan!

Ska man vara artig så använder man titlar, i synnerhet uppåt: ”Skulle översten vilja ha lite mer kaffe?”. Man kan inte använda titlar hur som helst, utan de är reserverade för olika yrken och statusnivåer. Man kan bara kalla en överste för ”översten” och man kan bara kalla en direktör för ”direktörn”. En gift kvinna kan ofta ha sin makes titel i feminiserad form, exempelvis ”överstinnan” eller ”direktörskan”. Om en person inte har någon särskild titel så används ”herr”, ”fru”, eller ”fröken”, det senare om man vet eller kan anta att en kvinna är ogift.

Neråt använder man också titlar – ”sergeanten kan visa in Johansson nu” – men även namn: ”kan inte Petterson vara så snäll och hämta posten?”.

Dessa konventioner är givetvis språkberoende, men överförda till svenska så är det ungefär detta som gäller.

Så hur är det med ”du” och ”ni”?

”Du” är kamratligt tilltal mellan goda och långvariga kamrater på i stort sett samma sociala nivå, och används bara om båda är uttryckligt och ömsesidigt överens om det. Inte ens inom familjen används det så ofta: barnen tilltalar sina föräldrar som ”far” och ”mor”, och föräldrarna använder förnamn.

Och ”ni” är inte ett dugg artigt som individuellt tilltal, utan tvärtom nedlåtande. Man säger ”ni” till någon som man verkligen vill trycka till!

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: