Etikettarkiv: Spelledarpersoner

Det där med kvinnor och Rävsvans…

Naturligtvis finns det en kvinna med rävsvans i Blå Himmel. Hon heter Heitha Osrics och är lyonisk frivillig vid Fehnmeyer-kåren.

Fänrik Osrics är dock inte ”huvud-exempelrollpersonen”. Den äran tillfaller istället förmodligen Kirire Rea, Hanna Schörer och Jürgen Sachs, som har varit med längst. Men Heitha är i alla fall en av de sexton rollpersonsmallarna som så att säga är ”default-rollpersoner” i spelet, och de där sexton är bland det närmaste exempelrollpersoner som finns. Och att en av dem är en kvinna med svans, det är liksom så det ska vara så i ett spel från Rävsvans Förlag.

En annan sak som är lite iögonenfallande syns i äventyret Döden har långa fingrar, i form av en ganska stor övervikt av viktiga kvinnliga spelledarpersoner. Den mest aktiva och pådrivande spelledarpersonen i äventyret är generalmajor Adelheid Gerhardt, och hon är tillsammans med baronessa Vizsla Stregestnaja och Sophie Locke de tre mest färgstarka spelledarpersonerna i äventyret. Det finns en del manliga spelledarpersoner också, men de flesta av dem är uppenbara antagonister som mest kommer att utgöra kulfång för rollpersonernas maskingevär, eller personer som likt Vizsla eller Sophie kommer och går. Den mest framträdande manliga rollpersonen, generalmajor Dmitri Mysjkin, är passiv.

Resten av Blå Himmels kampanjvärld fortsätter i samma spår. Spelets enskilt mest viktiga person (möjligen efter rollpersonerna), är Arafine, de kylariska alvernas ledare. Hon är mer eller mindre orsaken till att kampanjvärlden är där den är just nu. Även om storhertiginnan Katerina och prinsessan Anevka  än så länge inte är lika väl beskrivna som hertigarna Aleksej och Mikjail så är alla fyra tronpretendenter om tsaren av Merovia skulle trilla av pinn, och kommer allihop spela en stor roll senare.

Jag tror att det jag vill säga med den här posten är att det finns alldeles för få intressanta kvinnliga personer i rollspel, och jag hoppas att jag åtminstone kan jämna ut saken lite med de spel jag skriver. Det är inte ett helt medvetet val, för jag måste anstränga mig mer för att skriva manliga spelledarpersoner som är intressanta än kvinnliga dito.

Det är lite av min förbannelse, antar jag. Men som förbannelse betraktat så kan jag dock leva med den, och jag anser att rollspel i allmänhet skulle bli bättre om fler led av den.

Annonser

Förkylt

Det har inte hänt så mycket de senaste dagarna. Jag har hostat lungorna ur mig i en sån där riktig mansförkylning, och dessutom byråkratbråkat och sökt jobb. Så utöver den senaste rushen med tjänstgöringsakten så har jag inte gjort så mycket.

Jag har dock skrivit lite om olika kampanjtyper och hur de skiljer sig åt, och också hur man använder de verktyg som Blå Himmel lägger fram i de kampanjtyperna. Det är trots allt skillnad på en krigsdagbok som är en berättelse om kriget ur några personers perspektiv, och ett krigsdrama som är en berättelse om några personer och hur de förändras av kriget.

Dessa ligger än så länge i kapitlet Att spelleda Blå Himmel, och det är hur spretigt som helst (därför finns det inte med i vare sig beta 1 eller 2 – får jag ordning på det så kanske det kommer in i beta 3). Kapitlet innehåller förutom kampanjtyperna (som kanske skyfflas till någon annan plats) även konkreta tips på hur man använder Blå Himmel – hur man sätter upp och balanserar konflikter, hur man hanterar resor, hur man bygger detektivgåtor och andra matnyttiga tips.

Men som sagt var, kapitlet är hur spretigt som helst och behöver dels skrivas klart och dels redigeras. Och just nu har jag inte orken att göra det.


Mer fantastik? (del 4)

Här kommer ännu en liten historia som inte har inträffat. I alla fall inte officiellt.

Romanov-kommittén: Det var en kall vinterdimmig morgon 1883, då enheter ur de urenska 262 och 274e divisionerna gjorde sig redo för att storma över isen på floden Hensell. Det var ännu en offensiv med avsikt att bryta dödläget. Spanare hade redan under natten tagit sig över floden och markerat var isen var tjock nog för två divisioner att ta sig över. De hade också dragit kabel för telefon, och via den ringde de tyst in mål för artilleriet. Inte för att det fanns så mycket att ringa in: Hensell är en strid flod och meroverna hade inte räknat med att någon skulle våga sig på en flodövergång.

Prick på slaget åtta steg ett ensamt rött signalbloss mot himlen, och totalt åttatusen man kröp tyst upp ur sina värn och började marschen över floden. Inte ett ord yttrades när de två divisionerna följde kvistmarkeringarna i snön. Förtruppen kom i land på andra sidan och de första rapporterna antydde att man komplett överraskat meroverna.

Tystnaden bröts plötsligt av hästhovar, och soldaterna kunde inte tro sina ögon när hundratals rustade meroviska riddare till häst, med sköld, svärd och lans, lösgjorde sig ur vinterdimman och stormade dem! Det blev en förtvivlad strid! De första kompanierna nergjordes direkt. De där bakom formerade skyttelinjer mitt på isen, men inga kulor verkade kunna stoppa riddarna! Kort därefter hade hela anfallet brutits. Spanarna var fast på andra sidan isen och få av dem som ännu inte klivit ut vågade fortsätta.

Enligt den officiella rapporten så brast isen under divisionerna, som nertyngda av vinterkläder och utrustning inte kunde rädda sig ur det iskalla vattnet. Inte ens de överlevande vågar säga något annat, eftersom de ställs inför krigsrätt som spioner om någon annan version än den officiella kommer ut.

Det finns en annan version av rapporten, som är hemligstämplad och aldrig delges någon utom en liten krets i underrättelsetjänsten. I den finns ett vittnesmål från en av spanarna som aldrig lär glömma det förruttnade ansiktet från en riddare som dött flera hundra år tidigare. ”Säg detta till din kung” sade riddaren, ”att greve Romanov hälsar att Merovias döda välkomnar era soldater!”

Greve Romanov! Den meroviske tsarens personlige livmedikus. Länge har det ryktats att han leder en liten grupp med mystiker och magiker kallad Romanov-kommittén. Kommitténs medlemmar är en liten utvald grupp: ett par handplockade präster; några av Romanovs förtrogna adliga vänner med intresse för det ockulta; grevinnan Sariana, ett medium och därtill Romanovs älskarinna; hans excellens ambassadören från Parthien; hans höghet prins Hashimoro från Kylarien; och fyra höga officerare i krigsmakten. I hemliga ritualer sluter de pakter med demoner och vandöda för att påverka krigets utgång.

Men om detta står det inte att läsa ett ord i den officiella rapporten.

Och spanaren vars vittnesbörd var så viktigt? Den stackaren är nu inlåst på sanatorium för att kurera sina villfarelser.


Svarte Ivanov

Arbetet på Blå Himmel fortgår, även om företaget är ivägskyfflat just nu. Så här kommer ett litet exempel på personer man kan träffa på i Blå Himmels Europia.

Om du tillhör västalliansen och någon gång skulle råka få se en svartmålad Va-2 Lisits dekorerad med en springande varg på sidan, be en tackbön att du upptäckte den först och vänd sedan därifrån, för du har just fått se ”Svarte” Andrej Ivanov, ett av Meroviska kejsardömets främsta äss. Våren 1891 hade han 96 bekräftade nerskjutningar. Därtill kommer några tjog obekräftade nerskjutningar, men även konservativt räknat har han tagit minst 100 västflygares liv. Han är en skicklig flygare och en hänsynslös skytt som skjuter på så kort avstånd som möjligt och alltid mot piloten eller akterskytten om han kan.

Vad du än gör, försök inte ge dig på honom om du ser honom. Svarte Ivanov är inte bara förbaskat skicklig och hänsynslös, han flyger också oftast med sin skvadron, 16 arméflygsskvadronen vid Front Rokitna. Den skvadronen kallas ofta för ”Ivanovs vargflock”. Det är ett synnerligen välfunnet namn, eftersom major Ivanov drillar sina skvadronskamrater i att man aldrig ger sig på en fiende ensam, alltid i grupp, och alltid från överläge. Så risken finns att om du ger dig på Svarte Ivanov så är det för att han vill det, för att hans skvadron väntar i solen på den dumdristige stackare som tänker göra sig ett namn på en luftduell med Ivanov.

Resten av skvadronen är inga dåliga flygare heller. De är lika goda kålsupare som deras chef, speciellt i grupp. Man känner igen dem på att stjärtfenan på deras flygmaskiner, också Va-2 Lisits, är målad svart med siffran 16 och det springande varg-emblemet. Flygarna i Ivanovs vargflock är stolta över sin skvadron, och i allmänhet får stoltheten över skvadrontillhörigheten företräde framför deras ego. Man ska då komma ihåg att bland divisionens flygare finns sådana äss som kapten Evgenij Makusjin med 74 nerskjutningar, kapten Elena Sjusjtakova med 55 nerskjutningar och löjtnant Alexander Karylin med 48 nerskjutningar.

Sist någon hörde från honom så hade han stationerats någonstans i söder vid Front Rokitna. Exakt var och varför vet man inte, men det var på hertig Aleksejs personliga begäran, och man kan anta att han och hans vargflock inte är där för att vila upp sig.

 


Ännu mer folk…

Plötsligt damp det ner tre sidor dokument i mailboxen. Det kom från en kamrat som är yrkesofficer som har tjänstgjort utomlands i FN i flera omgångar. Dokumentet var en kort beskrivning av vad som behövs för att sköta en liten flottilj med två skvadroner flygplan, motiverat med varför de behövdes och med begränsningen att det är ont om folk och ”man tager vad man haver” (ja, jag frågade om han ville ta sig tid att skriva något sådant). Med det som bas satte jag mig ner i ett par dagar och skrev lite historia bakom de olika tjänsterna, och det är nu klart.

Resultatet är att Schloss Model definitivt behöver ett antal baracker, för det blev 31 namngivna personer till, utöver tjugosex icke namngivna vaktsoldater och flottiljens flygare.  Av de 31 namngivna är sju civilister, åtta lottor, en menig, sex underofficerare och nio officerare.

Jag skulle förmodligen ha kunna spara en massa tid och energi och bara skriva en uppställning över tjänsterna som behövs, men jag tycker personligen att det är trevligare att läsa att flottiljens personaladministratör, baronessan Kajsa Horn af Friedborg, inte tolererar att tituleras som annat än ”baronessan” av kreti och pleti, än att hitta raden ”personaladministratör (1)” i en tabell. Det var värt det extra arbetet och platsen.

Nu behöver jag bara lite information om hur man organiserar ett fältsjukhus under första världskriget, och sen är avsnittet om Schloss Model klart. Sen behöver jag en trevlig flygbild eller en karta, men ska jag med varm hand överlåta till vem det än blir som får illustrera. Det kan råka bli jag själv med lite otur.