Det är dags för mer internt speltest, och det kommer ske i form av ett litet sidosprång. Istället för ett vanligt Blå Himmel-äventyr så kommer jag att köra en kort kampanj, kanske tio spelmöten, i Kaijin, ett av de andra spelprojekten som jag sysslar med. Som hjälp till mina spelare, och för att stilla nyfikenheten för de utomstående som undrar vad sjutton jag sysslar med när jag inte skriver förstavärldskrigsfantasy, så kommer här en liten kort beskrivning av spelvärlden.
Året är 2311. I själva verket är det närmare 2470, men omkring 160 år ”försvann”. Det är inget magiskt med det, utan en naturlig effekt av tidsdilationen vid relativistiska hastigheter. Orsaken till det är hur ett antal företag och några mindre nationer lämnade Jorden. De byggde tolv jättelika rymdskepp som kunde accelerera kontinuerligt i 1G tills man nådde halvvägs, och därefter bromsade kontinuerligt under resten av resan. Även om det var över 120 ljusår från Jorden så kom en stor bit av den resan att ske i relativistiska hastigheter. Det tog fortfarande lång tid, men istället för de 180 år som resan tog ur Jord-perspektiv så tog resan bara drygt 17 år för besättningen innan man kom fram till målet, en liten gul-orange dvärgstjärna med det tråkiga namnet HD 47186.
Under de drygt tvåhundra år som man har spenderat på den nya världen så har kolonisterna blivit fler: de är nu uppe i nästan två miljarder, uppdelade i nationer efter de företagen som flydde från Jorden för länge sedan. Katsutori, ett före detta japanskt företag, har parkerat sig på en ögrupp i havet och där byggt upp ett nytt land. I väster finns Lautern och bortom det Carrefour på den västra kontinenten, och i öster finns Rostock, Zillinger, Hierro och Morgan.
Kolonisterna lever ett hyfsat bekvämt liv på sin nya hemvärld. De har ännu inte infrastrukturen att själva ta sig vidare till stjärnorna, men de kan göra rymdresor upp i omloppsbana, skjuta rymdsonder till sina planetära grannar, använda satelliter för navigation, kommunikation, meteorologi och mycket annat. Det finns maglevtåg, flygplan, elbilar och till och med flygande bilar, så kallade spinners. På det stora hela så är livet ungefär som det var på 2020-talet, samhällsmässigt såväl som tekniskt.
Jorden har man nästan glömt. Sista signalen från Jorden kom till den nya hemvärlden år 2235, och därefter har det varit tyst. Den signalen sändes för nästan tvåhundra år sedan (år 2115 lokal tid, år 2274 jordtid), och vad som hände då som fick signalen att tystna har man ingen aning om. Så den forna hemvärlden har mer eller mindre försvunnit ur folks minne. Istället är det den nya jorden med dess två månar som upptar folks medvetande.