Månadsarkiv: mars 2011

Hur jag skriver spelvärldar numera

När jag började skriva rollspel (vilket borde vara 1993 någon gång om vi begränsar oss till utgivna saker och/eller mot ersättning) så gick det till ungefär så här: man skapade en skiss på innehållet i världen. Man skapade ett regelsystem. Man speltestade regelsystemet. När det funkade fyllde man på med den världsbeskrivning som man trodde att man behövde, mest baserat på vad andra rollspel hade och på skolans geografiböcker, upp tills att man hade åtminstone hälften så mycket värld som regler.

Resultatet blev i bästa fall coola världar fast beskrivna med en massa fluff som man inte hade så mycket användning av.

I Blå Himmel provar jag en något annorlunda angreppsvinkel. Jag har min skiss, och jag har mitt speltestade regelsystem. Så långt allt väl. Men vad jag gör nu är att jag skriver ett äventyr, som har arbetsnamnet Döden har långa fingrar. Målet är ett riktigt bra äventyr som ska kunna fungera som introduktion till spelet likaväl som ett självständigt spel.

Ibland upptäcker jag att jag behöver världsbeskrivning för äventyret, och ibland till och med nya regler. Då stannar jag upp och skriver den biten världsbeskrivning eller de regler. Ibland går jag tillbaka och reviderar saker som jag skrivit sedan tidigare.

Ett exempel är den saraviska milisen. Från början var det någon slags milis som syftade till att få in flickor i armén (och därmed in i Fehnmeyer-kåren som rollpersoner), så det fanns ett litet stycke om att pojkar och ogifta flickor över realskoleåldern kallades in i milisen.

Sen kom milisen in i äventyret, och jag insåg att jag milisen inte fungerade särskilt bra ihop med resten av Weldland och i synnerhet inte dess värnpliktssystem. Och de behövde ordentliga uppgifter – det räckte inte med att vara ett diffust hemvärn. För trots allt, om rollpersonerna ska interagera med den här milisen så måste den ha ett namn och ett ansvarsområde. Så milisen fick sig en genomkörare.

Resultatet blev saraviska Landsturm. Landsturm-rekryterna är som tidigare pojkar och ogifta flickor över realskoleåldern men under värnpliktsåldern. Landsturm-tjänst är i teorin obligatorisk, men det går att komma undan med exempelvis krigsviktig anställning, annan likvärdig tjänst på exempelvis sjukhus, eller för högre studier med rätt intyg.

Rekryterna tränas i vapenhantering och sjukvård och får fysisk träning. De får tjänstgöra vid luftvärnsposteringar och i räddnings- och släckningstjänst, de får leda evakueringar och försvara sin hembygd om kriget kommer dit, men för det mesta får de utgöra ersättningsarbetskraft för inkallade värnpliktiga, vanligen på bondgårdar vilka i förtraktorns dagar fortfarande är intensivt arbetskrävande.

På grund av äventyrets krav så fick Landsturm form och själ. Det blev något påtagligt, och gav mig också en riktlinje om vad jag saknade i övrigt. För Landsturm existerar inte i ett vacuum: det är en organisation i direkt kontakt med det lokala samhället. Det ska inte bara samarbeta med hembygdens samhälle, utan också med armén i övrigt och framförallt mönstringsverket som mönstrar värnpliktiga.

Och det innebär att även de får form, inte i form av statistik och namn på ”viktiga” personer som rollpersonerna aldrig kommer i kontakt med, utan i form av vettig påtaglig information om det samhälle som rollpersonerna ska samverka med.

Tack vare äventyret har jag redan ett antal ämnen som behöver en liknande genomgång. Exempelvis skulle jag kunna nämna motståndsrörelsen, livet i ockuperade Saravien, hur ett gods sköts och bemannas, och Röda Korset.

Annonser

Tio minnesregler för stridsflygare

(såsom de har nedtecknats av överste Willi Alder, JASTA 24, Kungl Weldländska Flygvapnet)

  1. Fienden finns alltid åt solen till.
  2. Vänta med att skjuta till dess Du ser hans ögonvitor.
  3. Följ aldrig efter en fiende som Du träffat. En annan kommer då helt säkert att knäppa Dig. Det är bättre att komma hem med en rapport om en ”sannolikt” nedskjuten fiende, än att Du själv blir nedskjuten tillsammans med den som Du räknat in som ”säkert nedskjuten”.
  4. Sitt inte och dröm om Din flicka! Det är den fiende som Du inte ser som skjuter ner Dig, och om Du inte får syn på den fiende som just ger sig på Din rotekamrat är Du en brottsling.
  5. Om Du blir nedskjuten över fiendens område så fly! Blir Du tagen tillfånga så håll truten!
  6. Höjd ger Dig fördel.
  7. Sväng alltid mot anfallaren.
  8. Flyg aldrig rakt och flackt i mer än 30 sekunder när Du väl är i stridsområdet.
  9. Bestäm Dig snabbt. Det är bättre att agera snabbt även om Din taktik inte är den bästa.
  10. Flyg in fort – Slå hårt – Stick!

Ifall någon undrar så finns det regelmässiga skäl även för spelarna att hålla sig till minnesreglerna. Blå Himmels regler har skapats med just flygstrid i åtanke, och mycket arbete har lagts ner på att få reglerna i spelet att uppföra sig någorlunda som flygstrid i verkligheten. Det innebär att minnesreglerna, som är inspirerade av riktiga minnesregler för flygare från både första och andra världskriget, gäller även rent regelmässigt i Blå himmel. De flesta tillämpas på handlingspoäng och ekonomin kring dem. Några handlar om initiativhanteringen. Ett par handlar om bakhållsregler och ett par handlar om handlingar.

Det enda undantaget är väl regel fem. Den finns det inget regelmässigt stöd för och är egentligen bara färg, men det kan bli en nog så intressant berättelse om det inträffar.


Fler smedjor

Det verkar vara populärt med smedjor. Anders Blixt har till exempel en Drömsmedja.


”It was too much effort not to have a war”

Kriget i Blå himmel existerar inte i ett vacuum. Det är som när Blackadder förklarar för Baldrick varför det Stora kriget startade:

I själva verket är det Stora kriget en förlängning av tidigare motsättningar. Det finns för mycket blod och för mycket historia bakom, så i förlängningen var kriget snudd på oundvikligt. Skotten i Sarajevo var mest en ursäkt för att få igång det hela som hade byggts upp under tämligen lång tid, som konsekvens av tidigare rabalder i Europa.

Samma sak gäller förstås i Blå Himmels Europia. I grunden är det en förlängning av arvsfiendskap mellan Weldland och Meroviska kejsardömet, och merovernas stöd till etniska merover i Saravien var bara en praktisk ursäkt.


”Det vet man ju hur dom är”

”Det vet man ju hur dom är, dom där uppstyltade merovierna. De bara super och super genom hela vintern. Dom skulle minsann inte svälta så mycket om dom inte gjorde sprit av potäterna.”

Fördomar finns i många former, även i Blå Himmel. Man skulle till och med kunna säga i synnerhet i Blå Himmel. Det är svårt att inte klumpa ihop den lede fienden till en homogen grupp som lätt kan dras över en kam. Därför finns nationskaraktärsdrag och även raskaraktärsdrag. Delvis speglar de kulturen i nationen eller hos rasen, men framförallt speglar de fördomarna om nationen eller rasen.

Så det är fullt naturligt att alla merovier, supande kosacker som de är, har nationskaraktärsdragen Suput och Vintervan.

Det betyder inte att varenda merovisk rollperson är en vintervan suput, utan att alla icke-merovier förväntar sig att alla merovier (supande kosacker eller inte) är vintervana suputer. Det spelar ingen roll om meroviern ifråga är en frusen helnykterist. I egenskap av merovier så har han i likhet med sina landsmän förväntningen på sig att vara suput och vintervan, och därför får han karaktärsdragen Vintervan och Suput, vare sig han vill eller inte.

Skulle meroviern ifråga inte vara alkoholist så behöver spelaren inte förtrösta: det enda han behöver göra är att sätta Suput inom parentes, så att det blir ”(Suput)”. Därigenom markerar han att han inte delar karaktärsdraget.

Alla nationskaraktärsdrag kan skördas och planteras precis som vanligt, även de som man inte delar utan har satt inom parentes. Det enda man inte kan göra är att byta ut dem. Däremot kan man sätta dit eller ta bort parenteser.

Raskaraktärsdrag fungerar precis likadant, fast man får dem från rasen istället för nationen.


Karaktärsdrag och vad de är bra för

Ett problem som omedelbart slog mig när jag började knåpa på Blå Himmel är att rollpersonerna är väldigt homogena. Allihopa är stridsflygare.

Vän av ordning frågar sig förstås varför det är ett problem.

Jo, ser ni, problemet är att traditionella rollspel bygger på att olika sorters rollpersoner löser olika sorters problem. Om man bara har en sorts rollpersoner så kan man bara lösa en sorts problem.

Det är inte ett direkt nytt problem. Redan Pendragon hade det, eftersom alla där spelar riddare. Pendragon löste det med Passions och Traits, som beskriver rollpersonens personlighet och hur den utvecklas med tiden. Det är där som Pendragons egentliga krut ligger, inte i vilka sorters problem som kan lösas med olika färdigheter.

I Blå Himmel valde jag en liknande lösning. Alla rollpersoner har ca fyra valfria karaktärsdrag från sin bakgrund. Det kan vara saker som att man är Förälskad, av Adlig börd, Idrottare eller något annat. Dessutom har de ca två karaktärsdrag från sin hemnation och ca två till från rasen. Det är de här ca åtta karaktärsdragen som är rollpersonen! Färdigheterna är bara olika specialiseringar av stridsflygare.

Karaktärsdragen är inte enbart för dekorations skull. De ger förbättringspoäng om de planteras och sedan skördas.

Att plantera karaktärsdrag är lätt. Påbörja bara en liten berättelse i rollspelet om just det karaktärsdraget. Man behöver inte vara begränsad till just sin egen rollpersons karaktärsdrag, utan kan lika gärna ta en annan spelares rollpersons karaktärsdrag (om man planterar en annan spelares karaktärsdrag så får man en Kamratpoäng, som är bra att ha, så det finns definitivt skäl att göra det).

Är man någorlunda uppmärksam så kan man plantera flera egenskaper vid samma tillfälle: om ens egen rollperson har karaktärsdraget Socialist, och en annan rollperson har karaktärsdraget Adlig, så kan man plantera båda genom att börja bråka om överklassens förtryck av arbetarna. Man behöver inte vara lika ambitiös som en av spelarna i ett speltest, som planterade en annan rollpersons Förälskad genom att ropa ”Fältpost!” och lämna över ett brev från den andre rollpersonens fästmö där fästmön avslöjade att hon var gravid.

Det viktiga med att plantera karaktärsdraget är att det sker i spelet och att det är en början på en berättelse. På så sätt markerar man för alla inblandade att man vill att kvällens spelmöte ska handla om det karaktärsdraget, åtminstone till viss del.

När den berättelsen sedan kommer till ett avslut så anses karaktärsdraget vara skördat. I och med det händer två saker. För det första så får spelaren vars rollperson har karaktärsdraget ett förbättringspoäng. Det kan inte användas med en gång, utan antecknas för framtiden. För det andra så får spelaren efter spelmötet möjlighet att byta ut karaktärsdraget mot ett annat. Det är inget krav, och ras- och nationskaraktärdrag kan inte bytas ut alls.

Det kan tyckas lustigt att man byter ut Krigsskada mot, säg, Dekorerad, men vad som händer är inte att ens avskjutna ben automatiskt läks ut igen. Ens avskjutna ben är fortfarande avskjutet, men det anses vara ett uttömt ämne som inte längre är intressant att berätta om. Istället är förtjänsttecknet som man vann ett mer intressant ämne.

Så funkar karaktärsdragen. I en framtida post ska jag berätta om hur ras- och nationskaraktärsdrag skiljer sig från vanliga karaktärsdrag, men det tar vi då.


Jag längtar till min kära…

Vi tar en Tony Meijer-sång till (killen har ju talang):

När jag har landat mitt plan i vinande blåst
och är kall intill märgen;
När jag har släckt alla lyktor och låst,
och solen gått ner bakom bergen;

Ref:
Då längtar jag hem, bortom land, bortom hav
ifrån denna värld utav våld, utav slit,
till en värld med kärlek utan krav,
med dig som säger, välkommen hem, välommen hit

När jag flyger och döden kallar ännu en gång
och jag ser skyttegravens gestalt
När artilleriet sjunger sin sång
och kriget tycks vara mitt allt

Ref.

När jag längs stålkorsens väg har gått,
och jag reser mot nästa slag;
När hunger och kyla har blivit min lot
och jag har grävt en okänd soldats grav

Ref.

Ref.

(text: Tony Meijer, melodi baserad på Sorkar och strängars ”När värden har släckt”)


Det flygande gardet

Man vet att man har något på gång när man får andra att bli inspirerade att hoppa på tåget. Den här knåpade Tony Meijer ihop på en lunch:

Vi är piloter
i glada divisionen
lyss nu till vår glada sång
vi sjunga gång på gång

Ref.
Åh du sköna västanvind
svalkar våra kroppar när vi flyger fram
över skog, sten och makadam
i solens varma sken

Sov du flicka utan besvär
det flygande gardet vaktar här
inget ont det händer dig
när det hänger på mig

Ref.

(text: Tony Meijer, melodi: en variant av Westerwaldlied)


Lätt enögdhet

Plötsligt stannade arbetet in. Jag har inte skrivit så himla mycket mer på Blå Himmel under senaste veckan, långt under vad jag ville producera. Det blev lite mer på äventyret Döden har långa fingrar, men det var väl i stort sett det hele.

Orsaken heter central serös retinopati, och är ofarligt men också okul.

De mystiska orden betyder att mitt i ögat i närheten av gula fläcken (”central”) finns en liten svullnad orsakad av vätskeläckage (”serös”) bakom näthinnan (”retino-”). Den sista biten, ”-pati”, betyder helt enkelt att det är en sjukdom.

Det är stressrelaterat, helt ofarligt och kommer med stor sannolikhet självläka. Det tar bara ett tag, upp till sex månader med lite otur. Under den tiden får jag leva med en suddig fläck mitt i synfältet på vänster öga.

Och det är himla enerverande, för det gör att det blir ansträngande att sitta framför datorn. Över huvud taget, allting som sker nära ögat är ansträngande. Så jag försöker låta bli, och prioriterat datorsittandet till jobbet.

Jag funderar på om det skulle bli enklare med en lapp för ögat. Då kanske jag skulle komma upp i en takt som liknar det jag vill ha.


Vid avsaknad av bra ord…

När jag skriver Blå Himmel så försöker jag att undvika låneord från engelska så långt det går. Det är inte så att jag har något speciellt mot engelska språket. Det är bara det att det inte riktigt passar miljön. Vid förra sekelskiftet, ungefär den tid som Blå Himmel motsvarar, så var tyskan ett mycket större språk inom vetenskap och teknik än det är idag och tävlade definitivt med engelskan på det området. Och trots allt har motsvarande England inte alls samma världsdominans i Blå Himmels värld som i vår.

Så till min irritation så upptäckte jag att den enda svenska termen som beskriver monteringen av hjulpar i en ledad vagn i vardera änden av en järnvägsvagn är ett engelskt låneord, ”boggi”, från engelskans ”bogie”.

Skam den som ger sig. Den uppenbara lösningen (som jag naturligtvis inte kom på själv) var att kika på tyskan istället och utgå därifrån. Resultatet var ”vridramverk”, vilket om än något styltigare bättre beskriver vad det är för en konstruktion än ”boggi”.