Naturligtvis finns det en kvinna med rävsvans i Blå Himmel. Hon heter Heitha Osrics och är lyonisk frivillig vid Fehnmeyer-kåren.
Fänrik Osrics är dock inte ”huvud-exempelrollpersonen”. Den äran tillfaller istället förmodligen Kirire Rea, Hanna Schörer och Jürgen Sachs, som har varit med längst. Men Heitha är i alla fall en av de sexton rollpersonsmallarna som så att säga är ”default-rollpersoner” i spelet, och de där sexton är bland det närmaste exempelrollpersoner som finns. Och att en av dem är en kvinna med svans, det är liksom så det ska vara så i ett spel från Rävsvans Förlag.
En annan sak som är lite iögonenfallande syns i äventyret Döden har långa fingrar, i form av en ganska stor övervikt av viktiga kvinnliga spelledarpersoner. Den mest aktiva och pådrivande spelledarpersonen i äventyret är generalmajor Adelheid Gerhardt, och hon är tillsammans med baronessa Vizsla Stregestnaja och Sophie Locke de tre mest färgstarka spelledarpersonerna i äventyret. Det finns en del manliga spelledarpersoner också, men de flesta av dem är uppenbara antagonister som mest kommer att utgöra kulfång för rollpersonernas maskingevär, eller personer som likt Vizsla eller Sophie kommer och går. Den mest framträdande manliga rollpersonen, generalmajor Dmitri Mysjkin, är passiv.
Resten av Blå Himmels kampanjvärld fortsätter i samma spår. Spelets enskilt mest viktiga person (möjligen efter rollpersonerna), är Arafine, de kylariska alvernas ledare. Hon är mer eller mindre orsaken till att kampanjvärlden är där den är just nu. Även om storhertiginnan Katerina och prinsessan Anevka än så länge inte är lika väl beskrivna som hertigarna Aleksej och Mikjail så är alla fyra tronpretendenter om tsaren av Merovia skulle trilla av pinn, och kommer allihop spela en stor roll senare.
Jag tror att det jag vill säga med den här posten är att det finns alldeles för få intressanta kvinnliga personer i rollspel, och jag hoppas att jag åtminstone kan jämna ut saken lite med de spel jag skriver. Det är inte ett helt medvetet val, för jag måste anstränga mig mer för att skriva manliga spelledarpersoner som är intressanta än kvinnliga dito.
Det är lite av min förbannelse, antar jag. Men som förbannelse betraktat så kan jag dock leva med den, och jag anser att rollspel i allmänhet skulle bli bättre om fler led av den.
Rävsvans Förlag 